Tyst kunskap definieras oftast som abstrakt och svårdefinierbar eftersom den inte kan uttryckas på samma sätt som teoretisk kunskap, därav namnet ”tyst”. Likväl är den tysta kunskapen högt värderad inom de yrkeskategorier som arbetar i människobehandlande organisationer i direkt kontakt med klienter varje dag. Syfte och frågeställningar kopplade till studien är att undersöka hur medarbetare inom socialpsykiatrin uppfattar begreppet tyst kunskap, om den är möjlig att dela till andra. Arbetet undersöker även hur tyst kunskap värderas i verksamheterna, både från chefs- och baspersonalens perspektiv. I skuggan av den mätbarhetskultur som New Public Management och evidensbaserad praktik gett upphov till har värdet av tyst kunskap och dess användning minskat enligt en del av litteraturen, och studien hoppas kunna ge svar på hur den tysta kunskapen stått sig i sammanhanget. Metoden för vår studie är en kvalitativ ansats där vi intervjuat två team som arbetar som baspersonal inom socialpsykiatrin, samt fyra personer i chefsposition. Vi har valt upplägget utifrån en önskan att se huruvida uppfattningen kring tyst kunskap skiljer sig mellan de som dagligen träffar klienterna, och de som har en arbetsledande position i jämförelse med personalen ”på golvet”. Materialet har transkriberats och analyserats med hjälp av tematisk analys. Resultatet av vår undersökning visar att den tysta kunskapen är en omedveten erfarenhet inneboende hos individen, och de teorier som beskrivs i arbetet fick stöd i undersökningen då det framhölls att tyst kunskap är en del av en själv.  Den mätbarhetskultur som beskrivits i teorin förefaller inte stämma inom socialpsykiatrin. Här arbetar man här med sig själv som verktyg, något som kräver en ansenlig tyst kunskap, men även en teoretisk grund. Metoderna, i sig generella och objektiva, blir genom praktiken till något eget och unikt i samspel med klienten. Kunskapen är svår att verbalisera men kan synliggöras genom reflektion och samtal med andra medarbetare. Att föra den vidare till nya medarbetare kräver ett lärlingskap som låter den oerfarne ta till sig kunskapen och göra den till ”sin”. Att plagiera någon annans tysta kunskap fungerar inte; den måste göras personlig och på det sättet bli ”äkta”.

Tacit knowledge is usually defined as abstract and intractable because it cannot be expressed in the same way as theoretical knowledge, hence the name "tacit”. Nevertheless, tacit knowledge is highly valued within the professions working in direct contact with clients every day in Human Service Organizations. This study aims to examine how social psychiatry employees perceive the concept of tacit knowledge, and whether tacit knowledge is possible to share with others. Our study also examines how tacit knowledge is valued, by the management as well as by the performing staff. According to the literature the value of tacit knowledge and its use has decreased because of the metric culture produced by New Public Management and Evidence-Based Practice. Therefore, our study hopes to answer to how tacit knowledge stood in this context. A qualitative methodology consisting of interviews has been chosen based on the desire to distinguish whether the perception of tacit knowledge differs between those who meet the clients daily, and those in position as manager. We have interviewed two teams working as basic staff in social psychiatry, as well as four people in managerial positions. The data has been transcribed and analysed using a thematic analysis. Findings show that tacit knowledge is inherent within the individual. In social psychiatry measurability as described in theory does not appear to be true. Instead staff require a theoretical base and a considerable amount of tacit knowledge to be able to be successful. The processes, in themselves general and objective, become distinctive by means of practice and interaction with the individual client. Knowledge is difficult to verbalize but can be made visible through reflection and discussions with other employees. Transferring this knowledge onto new employees require an apprenticeship which allows the unexperienced to receive the knowledge and then make it their own. Plagiarizing someone else's tacit knowledge does not work; it must be made personal thus becoming "authentic".