Bakgrund: Hemmasittande ungdomar, i åldrarna 15–24 år, som inte har en daglig sysselsättning i form av skola, arbete eller annan aktivitet är en stor riskgrupp för psykisk ohälsa. Risken att vara kvar i sysslolöshet under lång tid är överhängande och det behövs därför ett större fokus på gruppen. För att minska andelen individer i gruppen behövs en helhetssyn på de ungas behov och tidigare insatser för att förebygga hemmasittande. Syfte: Studien syftar till att beskriva arbetsterapeutiska åtgärder som kan hjälpa hemmasittande ungdomar till en meningsfull sysselsättning i vardagen. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes med tio separata intervjuer med arbetsterapeuter inom olika verksamheter runt om i Sverige. Datainsamlingen analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fyra kategorier framkom genom arbetet “Samtal och kommunikation”, “Åtgärder för en fungerande vardag”, “Samverkan” och “Utvecklingsmöjligheter” varje kategori har sedan två till tre underkategorier och flertalet koder som diskuteras. Slutsats: I resultatet framkom vikten av Klientcentrerade åtgärder och att lyssna på individen och möta upp denne där den befann sig för tillfället.

Background: Young people in the age between 15-24, who do not have a daily occupation by work, school or other activities are in a higher risk for mental illness. The risk of being left inoccupation for a longer period is imminent and therefore, a greater focus is needed to the group. To reduce the increase of individuals in the group, a holistic view and early contribution is needed to prevent the adolescent to ”stay at-home”. Purpose: The study aims to describe occupational therapeutic measures that can help ”stay at-home” youth to meaningful occupation in everyday life. Method: A qualitative interview study was conducted with ten separate interviews with occupational therapists from various organizations around Sweden. The collection of data was analyzed through a qualitative content analysis. Results: Four categories emerged through the work “Conversation and communication”, “Interventions for a functioning everyday life”, “Collaboration” and “Development” each category then has two to three subcategories and the majority of the codes got discussed. Conclusion: The result revealed the importance of client-based interventions, to listen to the clients and meet them where they are in life.