Till följd av ökad exploatering och byggnation har uppkomsten av byggnads- och rivningsavfall ökat. Avfall från byggnation utgörs volymmässigt till stor del av schaktmassor, och endast gruvsektorn producerar i dagsläget mer avfall. När byggnadssektorn till 2020 förväntas återanvända 70 viktprocent av icke-farligt byggnads- och rivningsavfall är det rimligt att ställa sig frågan hur en mindre kommun ska arbeta för att uppnå detta. Syftet med denna studie är att undersöka vilka hinder och möjligheter som finns för att uppnå mer hållbar hantering av schaktmassor i mindre kommuner. För att undersöka detta har intervjuer genomförts med tre kommuner, dokument i form av respektive kommuns avfallsplan granskats samt en litteraturstudie genomförts för att samla in data.

Det finns möjlighet att utveckla en mer hållbar schaktmassehantering i mindre kommuner. Tekniska lösningar finns tillgängliga och kan anses rimliga för en mindre kommun. Det finns möjligheter att styra både interna och externa aktörer mot en mer hållbar hantering. Några av de hinder som påträffats är; mängden schaktmassor som uppkommer kan vara för liten, kommunens budget ger inte utrymme för att lägga resurser på hållbar hantering samt krav på byggnadsmaterial kan vara för högt ställda för att möjliggöra återvinning av förädlade material.

I dagsläget sker redan arbete mot en mer hållbar hantering, dock skulle flera aspekter av detta kunna utvecklas och utökas. Mindre kommuner bör ta ett helhetsperspektiv kring schaktmassor i kommuner, utöka befintlig förädlingsverksamhet och etablera ny sådan. Krav på byggnadsmaterial bör ses över samt hur avfallsplanen kan användas för att styra mot en mer hållbar hantering.

Då studien genomförts inom ett begränsat geografiskt område kan detta ha påverkat studiens resultat. Studien omfattas inte av förorenade schaktmassor eller så kallade fall A massor, det vill säga massor som återanvänds inom respektive projekt.