Sökord: proaktiv kriskommunikation, kommun, region, kriskommunikation, riskkommunikation, krisberedskap Denna studie undersöker det proaktiva arbetet med kriskommunikation på sex svenska kommuner. Syftet med studien är att undersöka hur kommunerna tar sig an aspekter av sitt kommunikativa uppdrag för att säkerställa medborgarnas rätt till information. Ambitionen utifrån detta är att starta en diskussion om de faktorer som har en inverkan på det proaktiva kriskommunikationsarbetet, om det finns återkommande strategier eller om arbetet skiljer sig drastiskt. Studien bygger på en kvalitativ metod där sex semistrukturerade intervjuer gjorts med kommunikationsanställda med god kunskap om arbetet med kriskommunikation på respektive kommun. Studiens resultat visar att kommunernas strategier för det proaktiva kriskommunikationsarbetet kan kategoriseras in i följande kategorier: Samordning, riskbedömning, övning, styrdokument och individuell beredskap. Hur strukturerat och hur kontinuerligt kommunerna arbetade med dessa strategier skiljer sig. Vi kan konstatera att kommunerna i studien tolkat sitt kommunikativa uppdrag under en kris på olika sätt och arbetar i olika grad förberedande för att underlätta det aktiva krisarbetet. Resultatet visar mönster som indikerar att mindre kommuner arbetar mindre förberedande med sin kriskommunikation än större. Då de har färre anställda blir arbetet färgat av den enskilda personens inställning och kunskap om kriskommunikation. De har även mindre möjlighet till specialiserade funktioner inom kommunikationsarbetet vilket påverkar graden av proaktivitet. En annan faktor som har inverkan på graden av proaktivitet är de externa aktörer kommunerna har ett samarbete för krisarbete med. Resultatet visar att kommuner med större grannkommuner har fler positiva erfarenheter av samordning än de kommuner som ligger i regioner med lägre befolkningsmängd.