Denna litteraturstudie behandlar digitala verktygs påverkan på skrivundervisningen i förskoleklassen och grundskolans årskurser 1–3. Syftet med studien är att granska hur forskning behandlar hur digitala verktyg används i skrivundervisningen i F-3 samt hur dessa påverkar elevers skrivutveckling. Studiens syfte uppnås genom att utifrån forskning besvara frågeställningarna: hur digitala verktyg används i skrivundervisningen samt vilka möjligheter och hinder som förknippas med digitala verktyg för elevers skrivutveckling. Studien har en sociokulturell utgångspunkt och materialet har analyserats utifrån denna teori. Resultatet utifrån den sociokulturella teorin sätts i jämförelse med kognitiv- och neurovetenskaplig teori. 

Studien visar både möjligheter och hinder med de digitala verktygen i elevers tidiga skrivutveckling. Möjligheter är att elevers motivation till att skriva ökar när de använder digitala verktyg, undervisningen blir individanpassad när elever kan delta på lika villkor och elever utvecklar sin förmåga att stava med hjälp av de stödfunktioner som digitala verktyg har. De hinder som förknippas med digitala verktyg är att elever inte besitter tillräcklig digital kompetens, att hjärnan inte aktiveras i samma utsträckning som vid analogt skrivande samt att de digitala verktygen kan medföra olika svårigheter. Studien visar också två olika metoder för digitala verktyg i skrivundervisningen, ASL och gemensamt skrivande. Slutsatsen är att elever måste få skriva med både analoga och digitala verktyg och läraren bör planera utifrån sina didaktiska kunskaper och ta evidensbaserade beslut som gynnar varje elevs fortsatta lärande.