Bakgrund: Barnsjuksköterskor omfattas av anmälningsskyldighet redan vid misstanke om ett barn far illa. Risk finns för att etiska svårigheter kan förhindra eller påverka beslutet om en orosanmälan. Forskning inom ämnet visar att illafarande hos barn kan leda till psykisk och fysisk ohälsa och i värsta fall död. För att dessa barn skall få tillgång till stöd samt för att förstå varför underrapporteringar av orosanmälningar föreligger är det betydelsefullt att förstå vad som påverkar barnsjuksköterskan i beslutsprocessen. 

Syfte: Syftet var att beskriva barnsjuksköterskans erfarenheter av beslutsprocessen kring orosanmälan vid misstanke om barn som far illa.

Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades. Barnsjuksköterskor från öppenvård och slutenvård valdes genom bekvämlighetsurval och semistrukturerade intervjuer genomfördes. Antal år inom professionen varierade och arbetsplatserna gav en geografisk spridning över hela Sverige. Kvalitativ innehållsanalys genomfördes enligt Elo och Kyngnäs.

Resultat: I resultatet framkom tre generiska kategorier: Att känna osäkerhet i beslutsprocessen, Behov av stöd i beslutsprocessen samt Orosanmälans påverkan på vårdrelationen. Barnsjuksköterskornas erfarenheter av att göra en orosanmälan visade att det kunde vara ett svårt beslut. Känslor av osäkerhet och rädsla för eventuell framtida påverkan på vårdrelationen eller barnsjuksköterskans eget privatliv var något som försvårade beslutsprocessen.

Slutsats: Barnsjuksköterskorna beskrev anmälningsplikten som diffus, vilket gav rum för egen tolkning. Därför är det viktigt att utbildning och tydliga riktlinjer tillhandahålls.