Denna litteraturstudie belyser analytiska och syntetiska läsinlärningsmetoder som stöd i svenskundervisningen i årskurs F-3. Att kunna läsa är en viktig del i att förstå och verka i samhället, då språket är människans främsta redskap för att kunna tänka, kommunicera och lära. Lärare behöver alltså ha kunskap om olika metoder för att lära elever att läsa. Läsinlärningsmetoderna når elever på olika sätt och det är därför viktigt att lärare vet hur dessa metoder används. Syftet med studien är att beskriva hur läsinlärningsmetoderna behandlas i forskning och hur de kan tillämpas för att lära eleverna att läsa. Bottom-up- och top-down-principerna ligger till grund för analysen och studier som undersöks har varit både nationella och internationella. Materialet som har används är vetenskapliga tidskriftsartiklar och avhandlingar. Resultatet visar att läsundervisning som kombinerar syntetiska- och analytiska metoder ger en effektivare läsinlärning än när de använts var för sig. Forskning visar också att den syntetiska metodiken är mer gynnsam för alla elevers läsutveckling, medan den analytiska metodiken inte visar sig vara lika effektiv för elever som är svaga läsare. Den syntetiska metoden arbetar med de mindre enheterna där eleverna får lära sig att olika språkljud kan bilda ett ord. Avkodning är alltså den syntetiska metodens huvudfokus för att lära sig läsa medan den analytiska metoden inriktar sig på helheten och förståelsen. Läsinlärningsprocessen beskrivs som en helhet där delarna består av både avkodning och förståelse, vilket är lika viktiga komponenter i att lära sig läsa.