Diagnosticering av neuroborrelios baseras på en kombinerad bedömning av neurologiska symtom, serologiska tester för Borrelia-specifika antikroppar och analys av cerebrospinalvätska för att räkna antalet vita blodkroppar och mäta nivåer av kemokinet CXCL13. Nyligen publicerade studier har visat på att analys av IgM-antikroppar riktade mot Borrelia inte är ett lika starkt laboratoriestöd som analys av IgG-antikroppar. Analys av IgM-antikroppar har bidragit till högre antal falskt positiva svar på grund av ospecifik reaktivitet till andra patogener och persisterande antikroppar från tidigare infektioner.

Syftet med denna studie var att utvärdera det diagnostiska värdet av att analysera IgM antikroppar i cerebrospinalvätska och serumprover för patienter med misstänkt neuroborrelios. Dessutom jämfördes prestandan mellan två kemiluminiscens immunanalyser, LIAISON (DiaSorin, Italy) och VirClia (Vircell, Spain). För utvärderingen analyserades 80 patientprover på laboratoriet för Klinisk Mikrobiologi på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, Sverige.  För att konfirmera positiva resultatet från de två kemiluminiscens immunanalyserna användes immunoblot, EUROLINE (EUROIMMUN, Germany).

Sammanfattningsvis finns det inte tillräckligt med bevis att analys av IgM har ett tillräckligt diagnostiskt värde för att bekräfta en misstänkt neuroborrelios-diagnos. Jämförelsen mellan två kemiluminiscens immunanalyser visade att VirClia kan vara ett lämpligare alternativ än LIAISON när få prover analyseras.

The diagnosis of neuroborreliosis is based on a combined evaluation of neurological symptoms, serological tests for Borrelia-specific antibodies, cerebrospinal fluid analysis to measure white blood cell count and chemokine CXCL13 levels. Recently published data has shown that analysis of IgM antibodies against Borrelia is not as supportive in establishing a clinical diagnosis as IgG antibodies. IgM analysis has contributed to higher false-positive rates because of unspecific reactivities to other biological agents and persistent antibodies from prior infections. 

The purpose of this study was to assess the diagnostic value of analysing IgM antibodies in cerebrospinal fluid and serum samples from patients with suspected neuroborreliosis. The performance of two chemiluminescent immunoassays, LIAISON (DiaSorin, Italy) and VirClia (Vircell, Spain), were compared as well. For this assessment, 80 patient samples were analysed at the Laboratory of Clinical Microbiology in Jönköping County, Sweden. Immunoblotting, EUROLINE (EUROIMMUN, Germany), was utilised to validate positive results from the chemiluminescent immunoassays.

In conclusion, there is no convincing evidence to suggest that IgM analysis has sufficient diagnostic value to confirm a suspected diagnosis of neuroborreliosis. The comparison of two immunoassays showed that VirClia could be a valid alternative to LIAISON when analysing fewer samples at a time.