Matematik är ett komplext ämne som upplevs som svårt av många elever, därför behöver undervisningen ge goda förutsättningar för att utveckla elevers matematikkunskaper. En teoretisk grund som används av allt fler lärare och skolor för att utveckla matematikundervisningen är variationsteorin. Det är därför relevant att undersöka hur variationsteorin kan användas i planering, genomförande och utvärdering av matematikundervisningen. 

Syftet med studien är att sammanställa forskning om hur variationsteorin har använts i matematikdidaktiska studier i grundskolans tidigare skolår. Detta syfte vill vi uppfylla genom att analysera vilka forskningsfrågor som ställs och vad som karaktäriserar resultaten i variationsteoretiska studier. Litteraturstudien bygger på såväl nationella som internationella vetenskapliga artiklar. Materialet är hämtat från två söktjänster och dess relevans för studien säkerställs med inkluderings- och exkluderingskriterium. En översiktstabell har använts som analysverktyg samt för att sammanställa studiernas syfte, genomförande och resultat. 

Resultatet visar att variationsteorin kan användas för att urskilja relationen mellan undervisning och lärande, då den används både för planering och utvärdering av genomförd undervisning samt för att analysera hur eleverna uppfattar ämnesinnehållet. Studiernas resultat ger ämnesdidaktiska implikationer i form av kritiska aspekter samt gynnsamma variationsmönster för specifika ämnesinnehåll inom exempelvis aritmetik och taluppfattning. Resultatet visar även svårigheterna i att identifiera kritiska aspekter samt behovet av en teori för att förbättra undervisningen. Avslutningsvis diskuteras huruvida variationsteorin kan användas för att effektivisera undervisning samt huruvida studiernas resultat är generaliserbara till andra kontexter.