When public authorities address the complex societal matter of public safety through digital media, they do more than just disseminate information. They actively shape the conditions for civic dialogue, trust, and involvement. Understanding how authorities communicate is essential, as their communicative practices carry significant societal implications. However, research still overlooks how public authorities use digital media to engage, participate, and foster dialogue around public safety. This dissertation adopts a participatory perspective to examine how public authorities communicate complex societal matters on digital media.

The Swedish Police Authority serves as the empirical case, with a focus on its social media communication aimed at creating a sense of public safety (trygghetsskapande). Owing to its legal mandate and societal responsibilities, the Authority provides a relevant context for exploring how institutional communication can influence perceptions of public safety. Comprising four interrelated studies, the dissertation examines the Swedish Police Authority’s social media communication from multiple perspectives. The dissertation combines qualitative methodologies, such as interviews, framework analysis method, phenomenography, and qualitative content analysis, and critical making workshops as a participatory and explorative method, together with theories of experiences and sensemaking, to theoretically understand a sense of public safety. The findings demonstrate how public authorities, specifically the Swedish Police, can make sense of and enhance their social media communication regarding a sense of public safety through a bidirectional way of communicating.

The dissertation emphasizes the importance of public authorities communicating more openly on social media in order to (co)create a sense of safety with the public. It makes theoretical and methodological contributions with the critical (un)making model on bidirectional communication and co-creation, thereby enriching scholarship in media studies, organizational, and strategic communication.

När offentliga myndigheter tar itu med den komplexa samhällsfrågan om allmän trygghet genom digitala medier gör de mer än att bara sprider information. De formar aktivt förutsättningarna för medborgardialog, förtroende och engagemang. Det är viktigt att förstå hur myndigheter kommunicerar, eftersom deras kommunikationsmetoder har betydande samhälleliga konsekvenser. Forskningen förbiser dock fortfarande hur offentliga myndigheter använder digitala medier för att engagera, delta och främja dialog om allmän trygghet. Denna avhandling antar därför ett deltagande perspektiv för att undersöka hur offentliga myndigheter kommunicerar komplexa samhällsfrågor i digitala medier.

Polismyndigheten fungerar som empiriskt fall, med fokus på dess kommunikation i sociala medier som syftar till att främja en känsla av trygghet (trygghetsskapande). Tack vare sitt lagstadgade uppdrag och sitt samhällsansvar utgör myndigheten ett relevant sammanhang för att undersöka hur institutionell kommunikation kan påverka uppfattningen om allmän trygghet. Avhandlingen består av fyra sammanhängande studier och undersöker Polismyndighetens kommunikation i sociala medier ur flera perspektiv. För att förstå dessa perspektiv kombinerar avhandlingen kvalitativa metoder, såsom intervjuer, ramverksanalys, fenomenografi och kvalitativ innehållsanalys, samt critical making-workshops som en deltagande och utforskande metod, tillsammans med teorier om erfarenheter och meningsskapande, för att teoretiskt förstå en känsla av allmän trygghet. Resultaten visar hur offentliga myndigheter, särskilt polisen, kan förstå och förbättra sin kommunikation i sociala medier när det gäller känslan av allmän trygghet med fokus på dubbelriktad kommunikation.

Avhandlingen betonar vikten av att offentliga myndigheter kommunicerar mer öppet på sociala medier om begreppet trygghet, för att (sam)skapa en känsla av allmän trygghet hos allmänheten. Den bidrar med teoretiska och metodologiska insikter genom den kritiska (o)skapande (critical (un)making) modellen med fokus på dubbelriktad kommunikation och samskapande, vilket berikar forskningen inom medievetenskap, organisationsvetenskap och strategisk kommunikation.