Bakgrund: Äldre personer med kognitiv sjukdom i behov av särskilt boende kommer att öka i framtiden. Personer med beteendemässiga och psykiska symtom vid kognitiv sjukdom förväntas därmed öka. Den främsta behandlingen för BPSD är omvårdnad och kommunikation medan medicinsk behandling kommer i andra hand. Omvårdnadspersonal som arbetar på demensavdelning använder dagligen olika kommunikationsstrategier i sitt arbete med äldre med kognitiv sjukdom. Syfte: Syftet med intervjustudien var att undersöka omvårdnadspersonalens erfarenhet av att kommunicera med personer med kognitiv sjukdom och hur de använder kommunikationen i det dagliga mötet. Metod: Åtta omvårdnadspersonal på demensboende i mellansverige intervjuades med semistrukturerade intervjuer. Kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta och analysera materialet. Resultat: Omvårdnadspersonalens erfarenheter av att kommunicera med personer med kognitiv sjukdom resulterade i ett teman och tre subteman. Temat som identifierades var kommunikation som verktyg i mötet med personer med kognitiv sjukdom och de tre subteman som identifierades var; kommunikationsstrategier som omvårdnadsåtgärd, kommunikation som verktyg för att skapa relation samt bristen på kommunikation leder till svåra situationer. Slutsats: Kommunikationen är en avgörande faktor i mötet med den äldre med kognitiv sjukdom. Den kognitiva funktionsnedsättningen försvårar kommunikationen och ökar risken för svåra situationer. Omvårdnadspersonalen behöver därför kontinuerligt anpassa sin kommunikation och sitt bemötande för att hitta andra vägar och strategier för att kommunicera.

Background: Older people with cognitive disorders (dementia) in need of special accommodation will increase in the future. Various behavioral and psychological symptoms of cognitive disorder are thus expected to increase. The main treatment for the symptoms is care measures and communication, while medical treatment comes secondary. Assistant nurses working in dementia wards use different communication strategies on a daily basis in their daily work with older people with cognitive disorders. Aim: The purpose of the interview study was to investigate the assistant nursing staff's experience of communicating with people with cognitive illness and how they use communication in the daily meeting. Method: Eight assistant nursing staff at nursing homes in central Sweden were interviewed with semi-structured interviews.  Qualitative content analysis was used to process and analyze the material. Results: The assistant nursing staff's experiences of communicating with persons with cognitive disease resulted in one theme and three subthemes. The theme that was identified was communication as a tool in the meeting with people with cognitive disease and the three subthemes that were identified were communication strategies as a nursing measure, communication as a tool for creating relationships and lack of communication leads to difficult situations. Conclusion: Communication is a critical factor in encounters with older persons with cognitive disease. This since cognitive impairment makes communication difficult and increases the risk of difficult situations. Therefor assistant nursing staff continuously need to adapt and find other strategies to communicate.