I dagens globala, digitala och postnationella samhälle verkar svenskämnet under andra villkor än tidigare. I artikeln beskrivs och diskuteras resultat från en litteraturdidaktisk studie som fokuserar på vad dessa förändrade villkor innebär för svenskämnets litteraturundervisning. Studiens syfte är att undersöka hur gymnasieelever samtalar om berättelser för att diskutera hur litteraturundervisning kan utformas i och för det globala svenskklassrummet. Fokus för studien utgör de strategier eleverna använder för att se det bekanta i det obekanta, för att skapa mening i det obekanta och för att bygga gemensamma föreställningsvärldar. I studien analyseras litteratursamtal av 72 elever i fyra gymnasieklasser som läser svenska 1. Litteratursamtalen utgick ifrån fyra kortare berättelser som förväntades vara obekanta för eleverna. I tvärgruppsamtal uppmanades eleverna att hitta något som förenar de fyra berättelserna och att göra kopplingar till andra berättelser som de känner till samt till något de själva varit med om eller som händer i det omgivande samhället. Studiens resultat visar att de strategier eleverna använder för att se det bekanta i det obekanta är att jämföra berättelserna och att snabbt enas om något övergripande tema, att testa olika övergripande teman, att fortsätta leta efter fler beröringspunkter även efter att de hittat något som förenar och att aldrig landa i något gemensamt. De strategier eleverna använder för att skapa mening i det obekanta är att använda gemensamma referensramar såsom sagor och populärlitteratur liksom något som ligger nära i tid och således kan antas vara bekant för de andra eleverna. Strategierna kan ses som byggande av gemensamma föreställningsvärldar.