Syftet med denna studie är att undersöka mentorskapets roll i gymnasieskolan med fokus på hur det påverkar elevers trivsel, mående och studieresultat. Studien belyser även de organisatoriska förutsättningar som krävs för att mentorer ska kunna utföra sitt uppdrag framgångsrikt.Metoden som använts är kvalitativ. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fyra mentorer och två skolledare för att fånga deras perspektiv på mentorskapets utmaningar och möjligheter. Data analyserades med tematisk analys, vilket identifierade mönster och teman relaterade till mentorskapets betydelse. De teoretiska utgångspunkterna var sociokulturell teori (Säljö, 2015) och relationellt ledarskap (Aspelin, 2011), vilket gav en fördjupad förståelse av mentorskapets komplexitet.Resultaten visar att mentorskapet är avgörande för att skapa trygghet och trivsel hos eleverna. Relationellt mentorskap, där en stark relation mellan mentor och elev etableras framstår som centralt för att främja både elevernas psykiska hälsa och akademiska prestationer. Studien lyfter även fram vikten av organisatoriskt stöd, administrativ avlastning och handledning för att minska mentorns stress och skapa förutsättningar för ett mer relationellt mentorskap. Studien betonar att välstrukturerade och stödjande organisationer kan optimera mentorskapet och skapa långsiktiga fördelar för både elever och lärare. För att uppnå detta behöver skolor utveckla tydliga riktlinjer för mentorsrollen, erbjuda kontinuerlig kompetensutveckling och avlasta mentorer från administrativa arbetsuppgifter. Vidare forskning föreslås med fokus på effekterna av organisatoriska förändringar, exempelvis införandet av heltidsmentorer samt hur mentorskapet kan främja likabehandling och inkludering.