Yrkesverksamma som arbetar med barn och unga har anmälningsskyldighet, vilket innebär att de enligt lag är skyldiga att anmäla oro för att ett barn kan fara illa till socialtjänsten. För att barnet och dess familj ska få hjälp i ett tidigt skede är det avgörande att dessa anmälningar kommer in. När en anmälan är gjord, en så kallad orosanmälan är det socialtjänstens ansvar att besluta om en utredning ska inledas. Tidigare forskning visar dock att det kommer in relativt få anmälningar från förskolan, vilket väcker frågor kring vad som hindrar att dessa anmälningar görs. Studiens övergripande syfte har varit att undersöka hur socialsekreterare och förskollärare tolkar begreppet "barn som far illa" samt att få en förståelse för deras uppfattning och erfarenheter kring anmälningsskyldigheten. 

Studien är kvalitativ och bygger på åtta semistrukturerade intervjuer med förskollärare och socialsekreterare. Materialet har analyserats med hjälp av tematisk analys där vi har sökt efter mönster. Studiens resultat har analyserats med hjälp av delar av Bronfenbrenners modell, Danermarks samverkansteori samt tidigare forskning. Vårt resultat visar att det finns ett flertal faktorer som kan påverka förskollärarnas vilja att lämna en anmälan. En rädsla för att förstöra goda relationer som byggts upp, ofta under flera åt till både vårdnadshavare och barn är ett hinder som verkar påverka i hög utsträckning. Det framkommer också en oro för att anmälningen ska vara felaktig och därav kan tvivel på sin egen upplevelse också påverka. Bristande kunskaper om att identifiera barn som far illa, men också bristande kunskaper kring socialtjänstens arbete kan leda till hinder i den samverkan som blir en viktig del för att kunna fånga upp barn som misstänks fara illa. 

Professionals working with children and young people have a mandatory reporting duty, which means that they are legally obliged to report concerns about a child who may be at risk to social services. To ensure that the child and their family receive help at an early stage, it is crucial that there reports are submitted. Once a report, known as a concern report is made, it becomes the responsibility of social services to decide whether an investigation should be initiated. However, previous research shows that relatively fem reports are submitted from preschools, raising questions about what prevents these reports from being made. The overall aim of the study has been to examine how social workers, and preschool teachers interpret the concept of "children at risk" and to gain an understanding of their perceptions and experiences regarding the mandatory reporting duty.

The study is qualitative and is based on eight semi-structured interviews with preschool teachers and social workers. The material has been analyzed using thematic analysis, where we searched for patterns. The study´s results have been analyzed using parts of Bronfenbrenner´s model, Danermark´s collaboration theory and previous research. Our findings show that several factors can influence preschool teacher´s willingness to file a report. A fear of damaging the strong relationships built over many years with both guardians and children is a significant barrier that seems to have a considerable impact. There is also concern absout the possibility of submitting an incorrect report, which kan lead to self-doubt and hesitation. A lack of knowledge about identifying children at risk, as well as limited understanding of social service´s work, can create obstacles in the collaboration that is essential for identifying children suspected of being at risk.