This thesis explores peacebuilding in post-conflict societies through a comparative study of Bosnia and Herzegovina following the Dayton Agreement (1995) and Colombia after the 2016 Peace Accord with FARC. Despite differing in contexts, both cases offer insights on the complexities of building sustainable peace. The research asks how the peacebuilding strategies and key factors in each agreement have influenced post-conflict stability, and what lessons can be drawn to inform future peace processes. Building on the peacebuilding theories of Galtung (1969), Lederach (1997, and Ramsbotham, Woodhouse, and Miall (2016), the study explores the contrast negative peace-defined as the absence of violence, with positive peace, which involves justice, inclusion, and reconciliation. Using a qualitative and comparative case study approach, it combines thematic analysis with ten semi-structured interviews conducted with individuals directly affected by each peace process. The findings show that while the Dayton Agreement ended direct violence, it also reinforced ethnic divisions and led to institutional fragmentation. In contrast, Colombia’s peace accord aimed at structural reform but has faced persistent violence and  inconsistent implementation. The research emphasizes that sustainable peace extends beyond formal agreements, relying on local agency, psychosocial healing, and the transformation of the structures that sustain conflict. This thesis,  although limited in scope, highlights a persistent gap between national peace frameworks and everyday lived experiences, providing practical insights for fostering more inclusive and transformative peacebuilding. 

Denna uppsats undersöker fredsbyggande i postkonflikt-samhällen genom en jämförande studie av Bosnien och Hercegovina efter Daytonavtalet (1995) och Colombia efter fredsavtalet med FARC (2016). Trots att fallen skiljer sig åt i kontext erbjuder de värdefulla insikter i de komplexa utmaningarna med att skapa hållbar fred. Studien ställer frågan hur strategierna för fredsbyggande samt nyckelfaktorerna i respektive avtal har påverkat stabiliteten i länderna efter konflikten, samt vilka lärdomar som kan dras för framtida fredsprocesser. Med utgångspunkt i teorier från Galtung (1969), Lederach (1997) och Ramsbotham, Woodhouse och Miall (2016), utforskas skillnaden mellan negativ fred, vilket definieras som frånvaro av våld, och positiv fred, som innefattar rättvisa, inkludering och försoning. Genom en kvalitativ och jämförande fallstudie kombineras tematisk analys med tio semistrukturerade intervjuer med personer direkt påverkats av respektive fredsprocess. Resultaten visar att Daytonavtalet visserligen avslutade det direkta våldet, men samtidigt förstärkte det etniska uppdelningar och ledde till institutionell fragmentering. Colombias fredsavtal strävade efter strukturella reformer, men har präglats av fortsatt våld och inkonsekvent implementering. Studien understryker att hållbar fred kräver mer än formella avtal och istället är den beroende av lokalt engagemang, psykosocial läkning och en omvandling av de strukturer som upprätthåller konflikt. Uppsatsen, som har ett begränsat omfång, belyser en återkommande klyfta mellan nationella fredsramverk och människors vardagliga erfarenheter, och ger praktiska insikter för ett mer inkluderande och transformativt fredsbyggande.