Vad får människor i ett sekulärt samhälle att lämna en ateistisk eller sekulär livssyn för att omfamna evangelikal kristendom? Denna studie undersöker hur konvertiter i Sverige tolkar och strukturerar sina omvändelseerfarenheter genom berättandet. Syftet är att analysera omvändelsenarrativens form utifrån dramaturgiska strukturer samt att identifiera gemensamma tematiska mönster i berättelserna. Studien bygger på fem kvalitativa intervjuer med personer som beskriver en omvändelse från sekularism till evangelikal kristen tro. Analysen genomförs med hjälp av tematisk och narrativ metod, där det narrativa perspektivet utgör den övergripande tolkningsramen. Inom denna ram används psykologiska och sociologiska teorier för att belysa innehållsliga dimensioner av berättelserna, såsom existentiell kris, gemenskap och identitetsförändring. Resultaten visar att berättelserna i hög grad följer en gemensam narrativ struktur med exposition, konflikt, vändpunkt och upplösning. Återkommande teman är intellektuellt sökande, inre brottning, erfarenhet av gemenskap och en nyfunnen identitet. Omvändelsen beskrivs som en process där deltagarna återfår mening, tillhörighet och inre samstämmighet. Slutsatserna pekar på att omvändelsenarrativen inte bara speglar individuella upplevelser, utan även formas i samspel med kulturella berättarmönster. Detta är relevant för förståelsen av religionens roll i identitetsskapande och för religionsundervisningens interkulturella uppdrag. 

What leads individuals in a secular society to leave an atheist or secular worldview and embrace evangelical Christianity? This study explores how converts in Sweden interpret and structure their conversion through narrative. The aim is to analyze how conversion narratives are shaped by dramaturgical structures and to identify recurring thematic patterns in the stories. The study is based on five qualitative interviews with individuals who describe a conversion from secularism to evangelical Christian faith. The analysis applies a thematic and narrative method, where the narrative perspective provides the overarching interpretive framework. Within this framework, psychological and sociological theories are used to illuminate contentrelated dimensions such as existential crisis, social belonging, and identity transformation. The findings show that the narratives largely follow a shared structure of exposition, conflict, turning point, and resolution. Recurring themes include intellectual searching, inner struggle, experiences of community, and the formation of a new identity. Conversion is portrayed as a process through which participants regain meaning, coherence, and belonging. The study concludes that conversion narratives are not merely personal testimonies but culturally shaped stories that provide structure and meaning to existential experiences. These insights are relevant for understanding religion’s role in identity formation and for the intercultural aims of religious education.