Denna studie behandlar muntlig framställning av monologisk karaktär i svenskämnet på gymnasiet, med särskilt fokus på talängslan. Studien utgår från problemet att många elever upplever nervositet och självmedvetenhet när de talar inför klassen, vilket kan påverka deras prestation negativt. Syftet är att undersöka elevernas upplevelser av muntlig framställning och om en retorisk övning i karaktärisering, hämtad från den klassiska progymnasmata-traditionen, kan minska elevernas talängslan genom att skapa distans till det egna jaget.Studien genomfördes i en gymnasieklass, där eleverna först besvarade en enkät om sina erfarenheter av muntlig framställning. Därefter deltog de i en lektion med övningar i karaktärisering, följt av en fokusgruppintervju.Studiens teoretiska ramverk bygger på ett sociokulturellt perspektiv på lärande med särskilt fokus på kulturella artefakter.Studien visar att muntlig framställning i svenskämnet ofta präglas av nervositet och självmedvetenhet, kopplade till rädslan för att bli bedömd. Dessa känslor är inte enbart individuella utan har en social dimension, då elever upplever samhörighet i sina utmaningar. Retoriska övningar som karaktärisering kan fungera som kulturella verktyg för att minska talängslan genom att skapa distans till det egna jaget och rikta fokus mot innehållet. Därmed kan de bidra till en mer stödjande pedagogik som ser talängslan som en gemensam utmaning snarare än ett personligt misslyckande.

This study addresses monologic oral presentations in the Swedish subject at upper secondary school, with a particular focus on speech anxiety. It is based on the problem that many pupils experience nervousness and self-consciousness when speaking in front of the class, which can negatively impact their performance. The aim is to explore pupils’ experiences of oral presentation and whether a rhetorical exercise in characterization, drawn from the classical progymnasmata tradition, can reduce their speech anxiety by creating distance from the self. The study was conducted in an upper secondary class, where pupils first completed a questionnaire about their experiences with oral presentations. Following this, they participated in a lesson involving characterization exercises, which was then complemented by a focus group interview. The theoretical framework of the study is grounded in a sociocultural perspective, with particular attention to cultural artifacts. The study shows that oral presentations in the Swedish subject are often characterized by nervousness and self-consciousness, linked to the fear of being judged. These feelings are not solely individual but have a social dimension, as pupils experience a sense of solidarity in their challenges. Rhetorical exercises such as characterization can serve as cultural tools to reduce speech anxiety by creating distance from the self and shifting focus toward content. In this way, they can support a more inclusive pedagogy that frames speech anxiety as a shared challenge rather than a personal failure.