Skönlitteratur ingår som en del i svenskundervisning i årskurs 4–6 och kan användas av lärare för flera olika syften. Genom att läsa skönlitteratur kan elever exempelvis få kunskaper om litteratur, utveckla förmågan att läsa och få insikter om sig själva och världen i stort. Syftet med föreliggande studie var att undersöka hur lärare ser på och använder skönlitteratur som pedagogiskt material inom svenskundervisningen i årskurs 4–6. För att undersöka detta utgick studie ifrån de tre frågeställningarna Hur använder lärare skönlitteratur som pedagogiskt material i undervisningen? Vilka syften har lärare med sin undervisning när skönlitteratur används som pedagogiskt material? Hur anser lärare att undervisningen kan påverkas av personliga förhållningssätt till skönlitteratur? Inom studien genomfördes semistrukturerade intervjuer med sex verksamma lärare för att samla material som sedan analyserades tematiskt. I resultatet framkom att lärare använder skönlitteratur för gemensam och enskild läsning, samt i gruppkonstellationer. Sex teman utkristalliserade sig vad gäller lärarnas syften med sin undervisning: förbättrad läsförmågan, ökade kunskaper i och om svenska språket, ökade kunskaper om litteratur, utvecklad uttrycksförmåga, utvecklad förmåga till reflektion och perspektivintagande samt att bidra till njutning, engagemang och möjligheten att få en upplevelse. I resultatet synliggjordes även att lärares personliga intresse och engagemang har betydelse för undervisningen samt att personliga uppfattningar om läsning påverkar hur undervisningen utformas. Resultatet diskuteras mot begreppen instrumentell och autotelisk läsning samt efferent och estetisk läsning. I resultatdiskussionen tillämpas även en tolkning av olika ambitioner med svenskämnet. Slutsatser som dragits är att lärarna framför allt har ett instrumentellt synsätt på skönlitteraturen, även om det samtidigt framkommer att de genom sin undervisning vill öppna dörren till den värld av upplevelser och njutning som litteraturen har potential erbjuda.