En grundläggande princip inom svensk rätt är att en part skall hålla sig till sin avtalspart, principen om avtalets subjektiva begränsning. Innebörden av rättsprincipen är att i händelse av avtalsbrott kan indirekt skadelidande endast rikta ersättningsanspråk mot sin avtalspart. Regeln innebär att en part som åsamkats skada på grund av någon utomstående inte kan rikta krav mot denne. Vid entreprenadavtal ingår vanligtvis en beställare avtal med en huvudentreprenör, som i sin tur anlitar en eller flera underentreprenörer. Underentreprenören blir då en utomstående part till beställaren eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan de två parterna. Kontraktskedjan består således av beställaren, huvudentreprenören (främre led i kedjan) och underentreprenören (bakre led i kedjan).

Principen om avtalets subjektiva begränsning innebär att om bakre led orsakar skada på entreprenaden eller beställarens egendom, skall beställaren rikta ersättningskrav mot främre led. Främre led får då återkravsrätt mot underentreprenören. Under vissa omständigheter kan det dock vara till fördel för indirekt skadelidande om denne kan rikta ersättningskrav direkt mot skadevållaren, exempelvis vid främre leds insolvens.

Uppsatsens syfte är att utreda huruvida en beställare av entreprenad har rätt att rikta krav mot skadevållaren i bakre led, så kallad direktkravsrätt. Direktkravsrätten har, direkt eller indirekt, diskuterats i rättsfall och i ett fåtal fall har direktkrav varit möjligt. Flertalet rättsfall berör entreprenader där användning av standardavtal är normen. Genom dessa avtal har huvudentreprenören givits ett strikt ansvar för fel och skada på entreprenaden. Huvudentreprenören är även strikt ansvarig för skada som underentreprenörer orsakar på entreprenaden. Vid skada på annan egendom än entreprenaden finns emellertid ansvarsbegränsningar som inskränker beställarens möjligheter att utfå ersättning som täcker hela skadan. Genom rättsfall och doktrin har villkoren i standardavtalen ansetts utgöra en spärr mot beställarens möjligheter att rikta direktkrav mot bakre led. I fall där avtalet mellan beställaren och främre led inte innehållit villkor likt de i standardavtalen, har beställaren tillerkänts direktkravsrätt.

Direktkravsrätten är ett kontroversiellt område där motståndare varnar för långtgående konsekvenser, såsom omfattande kretsar av skadelidande och rättsosäkerhet. Förespråkare av direktkrav menar däremot att varje fall är unikt och behöver inte nödvändigtvis medföra negativa konsekvenser.

I det senaste rättsfallet där direktkrav tillerkändes en beställare av entreprenad ansåg Högsta Domstolen (HD) att indirekt skadelidande innehade ett konkret och närliggande intresse i den skadade egendomen. HD ansåg att intresset bör ha varit tydligt för bakre led varför direktkravet inte kunde anses leda till rättsosäkerhet eller till omfattande kretsar av skadelidande. Förutom det nu nämnda intresset är det mycket svårt att uppställa kriterier för när och varför direktkrav kan tillerkännas en beställare av entreprenad. Kravrätten är ännu ett relativt oprövat rättsområde varför tydliga riktlinjer och kriterier ännu inte finns. Genom ifrågavarande rättsfall är det emellertid visat att direktkravsrätt, i vissa fall, är möjligt vid entreprenadförhållanden.