Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller båda ett förbud mot att den som blivit frikänd eller dömd straffas på nytt gällande samma sak. Huruvida det svenska systemet där en skattskyldig kan påföras skattetillägg och lagföras för skattebrott gällande lämnandet av samma oriktiga uppgift är förenligt med förbudet har diskuterats och Europadomstolens bedömning av när dubbelbestraffning föreligger har förändrats. Högsta domstolen och Regeringsrätten anser trots förändringen att det svenska systemet är förenligt med konventionen men vissa underinstanser är av en annan åsikt.

Uppsatsen syftar till att utreda om det svenska systemet är lämpligt. Lämpligheten bedöms dels med hänsyn till lagstiftarens syften och dels utifrån Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud samt Europadomstolens nyare praxis. Syftet är även att klargöra om det utifrån Europadomstolens nyare praxis samt EU-rätt är befogat av underinstanserna att inte följa praxis.

Författarens slutsats är att systemet är lämpligt utifrån lagstiftarens syften, eftersom syftena är rimliga och har uppnåtts. Utifrån Europakonventionens krav och Europadomstolens nyare praxis kan systemet dock inte anses lämpligt eftersom systemet enligt författarens mening leder till dubbelbestraffning och därmed inte uppfyller kraven. Underinstansernas beslut kan vidare sägas vara befogade då hänsyn tas till Europadomstolens nyare praxis. Detta eftersom det är antagligt att Europadomstolen skulle komma till samma slutsats som dessa domstolar gjort. Eventuellt kan EU-stadgan tillämpas i en dubbelbestraffningssituation och den ges då även företräde framför intern rätt samt tillerkänns direkt effekt. Det faktum att artikel 50 i EU-stadgan bör leda till att det är fråga om dubbelbestraffning bidrar till att underinstansernas avvikande avgöranden framstår som mer befogade.